Vill du dansa?
Samtal med röster?
Att höra röster. Att vara tokig. Att lyssna. Att skrika håll käften. Att stå emot. Att skratta.
Ibland vill jag slåss mot rösterna. Besegra dem. Men ibland vill jag bara glida med, låta mig omslutas och föras bort. Eftersom rösterna inte är vidare trevliga är det inte en bra strategi. Även om det är en dålig upplevelse är det skönt, befriande på något sätt. Att bara få släppa taget.
Ibland kan jag bli upptagen med ett samtal. Ofta försöker jag förstå rösterna, vrida på det de säger för att få fram vad de egentligen är ute efter. Ibland pratar jag med dem bara för att det är intressant. Hur kan de prata, hur kan de ha en åsikt? Jag förstår inte, jag vill förstå.
De är svaga samtalspartners, upprepar sig mycket och svarar dåligt på tilltal. Kommer sällan med genomtänkt poänger. Kanske är det tur, för annars skulle jag väl ägna dem alldeles för mycket tid.
Om jag frågar, ”Är du där?” får jag nästan alltid svaret ”Ja”.
Idag frågade jag
”Vad vill du?”
”Dö”, svarade rösten.
”Varför då?” frågade jag.
”Allting suger”, svarade rösten.
”Vill du dansa?” frågade jag på ett infall.
”Ja”, svarade rösten.
”Hur kan du dansa, du har inga ben?” frågade jag.
Rösten brast ut i ett mörkt skratt.
Se där, jag kan få min röst att skratta.