När rösterna kom
Första gången?
Första gången man hör röster kan båda vara förvirrande och skrämmande. En liten andel kommer inte ihåg första gången de hörde sina röster, men de flesta minns det som en omvälvande händelse. Det är lätt att tro att man håller på att bli galen, eller tolka det som att rösterna har någon annan källa, att man har blivit besatt, att det är ett högre väsen eller något helt annat. Eftersom det är svårt att prata med andra om det kan man bli ensam med sin upplevelse, känna sig isolerad och utsatt.
För en del kommer det till följd av en traumatisk händelse, eller när man upplever stor sorg, har en depression eller upplever mycket ångest och stress. Det kan också vara ett tecken på psykos eller komma med en mani. För andra dyker rösterna upp utan att ha någon synbar utlösare.
För några kan det vara någonting som smyger sig på, man inte vet hur det började. Vissa har hört röster ända sedan barndomen, och för andra kommer det senare i livet. Det är inte ovanligt att röster byter karaktär över tid, och kan gå från snälla till elaka och tvärtom. De kan även ändra frekvens - hur ofta man hör dem, och intensitet - hur påträngande de är.
Känner man sig förvirrad och rädd är det bra att kontakta psykiatrin, de kan hjälpa till att förstå och hantera rösterna.
Första gången jag hörde röster var när jag var tonåring. Jag skapade en inre bild av en psykolog. En äldre herre med vitt skägg, smalt ansikte och en noppig brun kofta. När jag pratade med honom så svarade han med en röst inne i mitt huvud. Han var vältalig och snäll. Hade alltid bra lösningar på mina problem och gav mig insikter om mig själv. Jag tyckte att det var märkligt att han svarade mig, men eftersom det var en trevlig upplevelse accepterade jag det.
Senare i livet fick jag besvärliga röster. En elak och en rädd. Jag minns inte vad den elaka sa, men han var hotfull. Den rädda kunde skrika och jag såg i mitt inre en kvinna instängd bakom stenmurar. Kanske var den en brunn, eller en fängelsehåla.
De här rösterna var inte särskilt frekventa, men de var väldigt intensiva när de väl kom. Jag pratade med psykiatrin om dem, men eftersom de dök upp så pass sällan kände jag inte att jag behövde någon behandling.
Så småningom försvann de här rösterna, och jag fick en ny. En som verkar vara ute efter att ha ihjäl mig. Den rösten visade sig bli så jobbig att jag behövde mediciner för att dämpa den. Så småningom dök det även upp en snäll röst.
Jag har svårt att minnas när de olika rösterna har dykt upp och i vilka perioder det har varit stilla. De senaste åren har jag fört dagbok så att jag kan gå tillbaka och se, och leta samband.
Ibland undrar jag om jag har hört röster ännu tidigare än jag minns, eftersom jag tog det med sånt jämnmod när psykologen dök upp i mitt huvud. Men det kommer jag nog aldrig få veta.