En teori om att höra röster

McCarthy-Jones, Röster / Höra röster / Permalink / 0
 

Hur funkar det när man hör röster?

 

Jag läste en spännande teori om hur det fungerar när man hör röster. Det här är bara en teori, men det är intressant. Jag har försökt översätta den på egen hand, så jag ber om ursäkt om jag använder fel uttryck, eller har missförstått något.

 

När vi upplever världen tolkar vi de intryck vi får, hjärnan gör en överslagsberäkning på vad som händer och ger oss en bild av vad det är.

Simon McCarthy-Jones menar att vi upplever det vi förväntar oss. Om vi utanför fikarummet hör ett vrålande ljud, så vet vi att erfarenhet att det troligtvis är kaffebryggaren som håller på att koka upp. Därför kommer vi tolka det som att vi hör en kaffebryggare. Hade vi befunnits oss i en helt annat miljö, med helt andra förväntningar, hade vi kanske tolkat det som ett förhistoriskt odjur som närmade sig. Men eftersom hjärnan vet vad den tidigare har upplevt så vet den också vad den ska förvänta sig: så det är det den hör.

Hjärnan tar helt enkelt de två förväntningarna (odjur vs kaffemaskin) och gör en bedömning på hur stor felmarginal det är på varje förutsägelse. Fördelen med här är att vi redan har skapat oss förväntningar och hjärnan behöver inte arbeta med själva intrycken, utan bara med förväntningarna och att bedöma felmarginalen på dem. Det alternativ som verkar troligast är det vi upplever.

Vi gör också ett omdöme om hur troligt det är att felmarginalen på förutsägelsen är rätt. Det gör vi genom att bedöma hur trolig källan är. Om jag läser på Facebook att utomjordingar har landat så sorterar jag bort det, men om Stephen Hawking pratar om det på nyheterna kanske jag är mer benägen att tro på det. 

Eller om jag är på en högljudd bar och någon säger ”Jag fick ett föl”, så använder jag mitt omdöme och tonar ned min felmarginal på förutsägelsen (som tolkar det som att det är troligt att jag hör vad någon säger) och använder istället min förväntan, och antar att hen sa ”Jag dricker öl”.

Vad har det här med rösthörning att göra?

Jo, om du tolkar din förväntningar som ett riktigt intryck skulle det kunna leda till en hallucination. Om du förväntar dig att du ska höra någon säga ”Du är ful” när du tittar i spegeln, blandar hjärnan ihop det och tolkar det som att du faktiskt hör det. Det här misstaget kan kopplas till neurotransmittorn GABA i hjärnan, som styrs av dopamin.

Ett annat sätt som det kan gå fel på är om du får fel in information om felmarginal på förutsägelsen. Detta kan ske om omdömet är ur balans, och du missbedömer troligheten för felmarginalerna. Detta leder till att det förväntade ljudet inte tolkas med felmarginal, och kan leda till man till exempel hör ett ljud i ett brus. Vilket är vanligare hos rösthörare.

Värt att nämna är att i en studie har man funnit att schizofrena har lägre signaler för felmarginal på förutsägelser.

Om tal blir förutsagt av en förväntning bör felmarginalen på förutsägelsen dämpa aktiviteten i talcentrat om inget tal faktiskt var mottaget. Men om felmarginalen på förutsägelse inte fungerar så upplevs ändå talet.

Det finns teorier som säger att rösterna som rösthörare hör är inre röster som tolkas fel. Men med den här teorin kan man tolka det som att det är ett förväntan av röster som gör att vi hör dem. Jag tycker det är en intressant teori. Jag har aldrig gillat teorin om att det är inre tal, för det verkar helt orimligt att mitt inre tal skulle säga det mina röster gör.

Avslutningsvis säger Simon McCarthy-Jones att man enligt den här teorin skulle kunna säga att innehållet i rösterna kommer från tidigare förväntningar men att förekomsten av röster beror på ett fel i funktionen. (Som jag ska lära mig mer om snart.)

 

 

Källa: McCarthy-Jones, Simon. Can't You Hear Them?: The Science and Significance of Hearing Voices.

Till top