Berätta om röster
Prata om det?
Att höra röster är väldigt stigmatiserat. Det är väl bara knäppskallar som hör röster? En som hör röster är sinnebilden av en galning. En som när som helst kommer tappa kontrollen.
Att höra röster är inte en diagnos i sig. Det är inte en sjukdom. Det är en upplevelse, och ibland ett symtom. Det behöver inte vara sjukt. Det är bara när innehållet i rösterna gör dem svåra att hantera som man behöver hjälp. Någon som kan finna stöd och trygghet i sina röster kan klara sig utmärkt på egen hand.
Men stigmat är starkt. Att våga berätta är svårt. Man vet aldrig hur reaktionen kommer att bli, om man kommer bli av med en vänskap, bemött med misstro eller bli utfrusen.
Det var först när rösterna blev så besvärliga att jag var tvungen att börja medicinera som jag vågade prata med människor i min närhet. Det var väldigt befriande. Jag har berättat för mina närmsta familj och vänner. De har tagit det bra, och att ha människor att kunna prata med är grymt. Vi kan till och med skämta om rösterna, och det är värdefullt att kunna avdramatisera dem.
Jag har inte berättat för alla. Vissa är jag osäkra på hur de kommer att reagera, och då håller jag det hellre för mig själv. Men det känns som att jag inte berättar om något som är en stor del av mitt liv, som påverkar min vardag. Smusslar med mediciner. Det känns som att jag ljuger.
Att prata med vården har funkat bra! Jag har aldrig blivit dåligt bemött inom psykiatrin för att jag har berättat om mina röster. De verkar inte tycka att det är en särskilt stor grej. I början blev jag överraskad över hur okonstigt de tyckte att det var. Men sen vande jag mig, och insåg att det kanske inte är så konstigt trots allt. Om du funderar på att prata med någon inom psykiatrin, gör det, de kan det här.
Men om du ska berätta för människor i din närhet … Det är ett avvägande du måste göra. Det är en risk, men skönt om man tillsammans kan prata om det och kanske till och med skratta åt det. Hoppas att du har eller hittar någon att dela dina upplevelser med.