En superkompis

Röster, Samtal, Vad de säger / Höra röster / Permalink / 0

Kan man bli kompis med sin röster?

Vissa påstår det. Jag har aldrig förstått hur. Men jag har försökt att möta rösterna i diskussioner och samtal. Försökt få fram någon slags vapenvila. Men för dem duger det inte med mindre än att jag dör, och det är svårt att komma till en uppgörelse då. 

Ibland har vi haft intressanta samtal, så visste har det funnits tillfällen när vi stått på vänskaplig fot. Men det räcker inte för att vaja med den vita flaggan. Det blir ingen fred förrän vi kan mötas, förrän vi kan komma överens om att jag inte ska dö just nu och att vi kan ägna vår tid att prata om något annat. Rösterna är seriöst så tråkigt tjatiga att jag dör av uttråkning. ... hm …  Det kanske är det som är deras strategi.

Visst hade det varit fint, att ha en extra kompis som alltid följde med. Som du kunde prata och skratta med, som förstod dig. Som var som du, fast lite roligare och lite smartare. Jag tror det är möjligt, jag har sett potentialen hos rösterna. Där har funnits psykologen, som var mer insiktsfull än jag var. Det har funnits den elaka kommentatorn, som var mycket mer snabbtänkt än mig själv. Jag kan inte förklara det men rösterna verkar har tillgång till delar av mig själv som jag inte har. 

Jag vet att potentialen finns där, inlåst i min hjärna, för en superkompis. Jag önskar bara att jag visste hur jag kunde låsa upp den. Hen finns där inne, jag är säker på det. Kom ut, kom ut.

 

Till top